Lyckokotte

När jag var liten brukade jag och min kompis S cykla ner till vattnet nere vid ”Sinksundet” inte alls långt ifrån där vi bodde. Det var alltid lika spännande att upptäcka allt som fanns längs den skumpiga skogsstigen och extra spännande att kolla på ”Ödestugan”, där de äldre ungarna hade röjt och rivit runt och man kunde hitta allt ifrån gamla tidningar till gamla kastruller. Så spännande! Jag undrade alltid vem som egentligen ägde stugan, för den låg väldigt vackert precis vid vattnet. Där nere, precis vid vattnet, växte också en stor al. Ja, vi tyckte i alla fall då när vi var små att den var gigantisk. Där brukade vi plocka kottar, ni vet sådana där små och gulliga alkottar.



Alkottar, bild från "Virituella Floran", foto Gillis Een.

Vi kom ju förstås ganska snart på att de här kottarna var alldeles speciella, för de var ju ”Lyckokottar”. Jag och S plockade varsamt med oss sådana hem och hängde upp i dörrposten in till mitt rum. Minns inte om S också hängde några in till sitt rum, men jag tror det. Jag undrar om inte mina "Lyckokottar" faktiskt fortfarande hänger kvar där hemma i barndomshemmet, tillsammans med en liten ängel som också dinglar där uppe som en lyckobringare.

För ett litet tag sedan försökte jag förklara för min granne att jag funderade på att göra sådana smycken, du vet sådana där små ”Lyckokottar”, sa jag. Öh, va? Lyckokottar? Jag förklarade vilka jag menade och där spikade jag min idé och granne C spikade namnet. Tack C, för hjälpen!



"Lyckokotte" 999 finsilver, fyrklöverbricka + kejda 42 cm 925 sterling silver.



Å för att nu lyckan ska följa med på riktigt, har kotten som blivit avgjuten plockats uppe i Luleå av mina döttrars små händer, dock inte från just det där speciella trädet J.

Lyckokramar
finaNina