fredag 8 oktober 2010

Katter, katter, katter

Om hästar är en relativt ny bekantskap för mig, så är väl katter precis motsatsen. Jag har alltid haft katt känns det som. Min första katt hette ”Stumpan”. Henne gosade jag med så hejdlöst mycket, sådär som man gör i 3års åldern, så min mamma och pappa bestämde sig för att hon inte kunde bo kvar. Något år senare skaffade vi ”Musse”, som nyfiket krånglade sig fast i en bilmotor. Inget bra ställe alls för en kattunge, där han gav ansikte åt uttrycket ”curiousity killed the cat”. ”Maja” flyttade in självmant, för hon satt bara där ute på trappan vid lägenheten där vi bodde och ingen verkade vilja ha henne. Maja fick kattungar, ”Missan” och ”Sam” döpte vi dem till. Vilken dröm för en 5-åring. Kattungarna blev stora och vi flyttade. Maja trivdes aldrig på det nya stället, så en dag var hon bara borta. Då skaffade vi ”Bamse”, en liten söt kattkille som tyvärr dog ganska snabbt.

Efter det var det tomt på katter ända tills min mamma och pappa inte kunde stå ut med mitt tjat längre antar jag. När jag fyllde 11 år fick jag min alldeles egna ”Missan”. Hon var yttepytteliten och behövde matas ofta som kattunge, så jag sprang plikttroget hem varje lunchrast och matade henne med mjölk och kokt gädda. Man kan nog säga att som ensambarn blev hon min allra bästa vän i många, många år. Även hon fick kattungar, två kullar, ”Nisse” kom först. Hon –ja det var en hon - fick stanna. Andra kullen hade tre söta ungar, ”Sia”, ”Sigge” och ”Selma”. 

Missan & Nisse
Missan, som fick bo kvar i mitt barndomshem, blev 17 år gammal och jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på henne. När sorgen hade lagt sig bestämde jag mig för att det var dags för katt igen. ”Lucifer”, kolsvart och helvild, flyttade in hos mig och maken i vår vindsvåning i stan. Han fullkomligt ”trashade” hela lägenheten. När vi flyttade fick vi betala extra för sönderrivna tapeter och spår i parketten, så ni förstår att jag inte överdriver. När vi flyttade till vårt hus blev ”Lucifer” lugn och harmonisk och kanaliserade all sin energi på jakt i stället. Många möss, fåglar, grodor, ödlor och ormar har man som matte och husse fått ta hand om. Man blir lite lätt avtrubbad till slut.

I januari nästa år blir vår Lucifer 11 år, så jakt har han mer eller mindre lagt på hyllan nu. Han kan komma in med någon liten näbbmus ibland när han tycker att maten är ALLT för äcklig, och då lägger han den på golvet och jamar uppfordrande mot kylskåpet, som om han menar att vi ska byta mus mot godare mat. För snart 4 år sedan fick den stora dottern sin alldeles egna katt, ”Lucia”, en helvit och tjusig kattfröken. I dag har hon lagt på sig ett och annat kilo, om man säger så, och då är det ju tur att hon har tagit över jakten i familjen. Så för att knyta ihop det här lååååååånga inlägget vill jag presentera mitt senaste smycke "Kattjakt", helt och fullt inspirerat av katter. Ja, om inte Lucia hade släpat in den där trollsländan eller legat och gnagt på en stackars fågel här utanför hade jag faktiskt inte haft några ”mallar” att arbeta med.  

"Kattjakt" - äkta vingar från trollslända i 999 finsilver, fågelfjäder 999 finsilver. Ringar 925 sterling silver. Svart läderrem, justerbar i längd med hjälp av löpknutar på sidorna. Maxlängd läderrem 76 cm.

Bakom kulisserna satt Lucia och övervakade.
Lucifer & Lucia
Kattpälsmjuka kramar
finaNina


1 kommentar:

karinbjorklund sa...

Åh, så fina dina katter är tillsammans. Och din gamla katt Nisse liknar ju min Dennis jättemycket. :-)

Kul sätt att få inspiration på till smycken. :-)

Kram,
Karin